Vissa människor som upplever stora katastrofer utvecklar post-traumatiskt stressyndrom (PTSD). Andra utvecklar det av betydligt mindre trauman. Kroppen som minnesreservoar har en aktiv del i reparationsarbetet. Den bör därför vara i fokus för förståelsen av syndromets uppkomst och dess behandling. Det hävdar stress- och traumaforskaren Peter A Levine i en aktuell bok.
Han illustrerar sin tes med en berättelse om hur han använde kroppens läkande förmåga när han blev påkörd av en bil. Handlöst kastades han mot vindrutan. Lika handlöst ner mot gatans asfalt. Där sjönk han in i medvetslöshet. Med sin vältränade intro~spektion kunde han följa vad som hände vid medvetandets gräns när han mödosamt försökte orientera sig till person, plats och tid. Syftet var att binda samman de skilda momenten till en sammanhängande, gripbar berättelse, så att han åter skulle kunna förstå och kontrollera sin situation.

Nyfikna åskådare runt honom tedde sig som diffusa svarta korpar beredda att gå till attack. En urskiljbar hjälpare kommenderade: »Vrid inte på huvudet!« En kontraorder mot instinkten att vända blicken mot den som talar. En låsning. Peter fylldes av rädsla, dissocierade och backade åter in i medvetslöshet. En kvinna nalkades honom i stället med mild röst: »Jag är läkare, barnläkare. Kan jag vara till hjälp?« Med sina ögon, röst och händer tryggade hon honom. Skapade utrymme så att hans autopilot kunde starta sitt viktiga arbete.

Styrd av muskelminnen kunde han motoriskt, emotionellt och kognitivt återuppleva, förstå och integrera vad som hänt. Redan i ambulansen var huvuddelen av arbetet avklarat.

Boken integrerar vetenskapliga rön från vida kunskapsområden men har en klar klinisk inriktning. Den rymmer praktiska råd vid traumabehandling, såsom nödvändigheten av ett »empatiskt vittne« till kroppens egen läkande process, att acceptera »överlevnadskänslorna« skräck och vrede samt låta musklernas skälvningar och darrningar utan hinder få utöva sina läkande effekter.

Svensk hälso- och sjukvård är bra på tekniskt avancerad livräddning vid fysiska trauman. Dessa livsviktiga insatser måste utformas så att de i minsta möjliga utsträckning stör kroppens eget reparationsarbete. Att i efterhand reparera uppkomna skador är osäkrare, tyngre och mer kostsamt.
Om In an Unspoken Voice. How the body releases trauma and restores goodness , av Peter Levine http://www.lakartidningen.se/07engin...rticleId=17317

Att i efterhand reparera uppkomna skador är osäkrare, tyngre och mer kostsamt påstår artikkelforfatteren. Ja, og nei, tenker jeg. Ja, fordi så mye av terapien som tilbys er uhensiktsmessig, direkte dårlig på grunn av et svært lavt kunnskapsnivå hos terapeutene, den er feil adressert. Nei, fordi at når jeg leser Robert Scaer og Peter Levine, så øyner jeg et håp. Og jeg tror ikke at det trenger å bli så kostbart. Billigere enn å gå endeløse år i en trøstesløs analyse som var på mote blant litteraturstudentene da jeg studerte. Det gjelder å velge rett terapiform, med en terapeut som ser at det som kroppslig sett manifesterer seg som tics, fibromyalgi, muskelspenninger, migrene, smerter i nakke og rygg, en herpa H-P-A akse, angst, depresjoner, tilbaketrekking, dissosisering, kindling og jeg vet ikke hva, kan ha sitt utgangspunkt i traumer. Jeg tror det er mulig å gjøre noe med dem, og få et bedre liv.

Kommer du til en terapeut med bildet av Freud på skrivebordet, bør du stille og rolig trekke deg ut. Der vil du nok ikke få hjelp. Jeg har selv gått hos en slik. Og fått fortalt at det jeg slet med hadde ødipale årsaker, jeg led av penismisunnelse. Så langt på vidotta kan man havne når man ikke våger å snakke om ting ved dets rette navn, men istedet ender opp med spinnville teorier som har lite med levd liv å gjøre. I Scaers bok "The Body Bears The Burden" og Levine "Waking The Tiger" har jeg sett sammenhengene mellom det jeg har opplevd og logikken i hvordan dette manifesterer seg etterpå i kroppen.

Det gjør vondt å nærme seg sannheten. Noe har blitt vekket, et lite vilt dyr som lever inne i meg. Angsten som har ligget mye i dvale de siste fire årene har kommet frem. Marerittene florerer. Men den kunnskapen jeg tilegner meg nå ville jeg ikke vært foruten. Så det får heller gjøre litt vondt. Jeg vet at jeg dør ikke av angst.

Jeg vet også, i motsetning til siste psykiater jeg traff for noen år siden, at denne angsten er ikke en frittflytende angst uten årsak. Hans løsning var kognitiv terapi. Kognitoiv terapi er som å sette plaster på en verkebyll. Det hjelper ikke særlig mye. det kan berede grunnen for videre bearbeiding. Når du har opplevd traumer kan du ikke leve under mottoet "Leve her og nå". Du blir nødt til å forholde deg til fortiden. Jeg hørte med sjokk en psykiater uttale på radioen i forbindelse med to-årsmarkeringen av 22.07 at traumer med svakere med årene. Det hørtes nesten ut som et lite arr som bleknet og forsvant. Slik er det ikke. Og når en fagperson, som burde ha lest og oppdatert seg sier dette, da synker mitt allerede svake tillitsforhold til denne fagkretsen. Det er kanskje ikke rart at nye tanker må komme fra andre grener av medisinen, Scaer er nevrolog.

Jeg ser at Alice Miller og Robert Scaer spiller på samme parti: du får ikke nødvendigvis en mengde sykdommer kastet på deg uten grunn. Grunnen kan være ett eller flere traumer. Jeg skal senere skrive mer om hva som skjer i kroppen under en traumeopplevelse, hvordan sterke krefter settes i sving i kroppen, og at dersom traumet ikke blir forløst, så er det en stor kraft som blir liggende i kroppen og vandre. Deretter gir denne energien seg utslag i alt det vi kjenner så godt, smerter og sykdom.